Vart går gränsen?
Dokumentärfilmen "Bigger Stronger Faster" ger egentligen inga direkta svar, utan öppnar snarare upp för diskussion kring ämnet anabola steroider. Kroppsfixering och extrema ideal är knappast något unikt för det amerikanska folket, som filmen egentligen behandlar. Flickorna på catwalken ser ut som att dom ska gå av på mitten vilken sekund som helst, medans killarna ska vara "rippade" och vältrimmade. 
Skådespelare som i ena rollen spelar utslagen mager uteliggare, för att ett år senare göra comeback som vältrimmad polis. Man kan fråga sig hur dessa personer hinner ställa om sig? Jag gissar personlig tränare inkl. kostrådgivning där kanylen med testosteron känns helt naturlig.
Är skrämselpropagandan överdriven? Tittar man på antalet intagna på akuten gällande steroider, hamnar dessa på plats 142 i USA. Det vill säga fler kommer in med biverkningar från t ex multivitaminer.
Kan det vara så att utebliven hjälp beror på att dessa brukare inte vill ha hjälpen, utan kör sitt egna race. Att dessa långtidsbrukare endast blir ett streck i statistiken när det redan är för sent.
Är det normalt att springa 100 meter på 9.58 sekunder? Eller att hoppa 2.45 meter i höjd?
Kan man få kroppen att prestera ovanstående handlingar utan att "boosta" kroppen med preparat? Knappast troligt!
Anledningen till att dom flesta slinker igenom efterkommande dopingtester, beror på att proverna idag är inte tillräckling tillförlitliga. Hellre fria än att fälla...
Hur som helst är anabola steroider ett missbruk som så mycket annat. Vet inte om jag nångång träffat en lycklig missbrukare.
