The Edge

Att leva med HIV måste vara fruktansvärt jobbigt. Vetskapen om att viruset kan utveckla AIDS trots dagens långt framgångna bromsmedicin kan bryta ner vilken människa som helst. All kärlek och heder till er som trots er svåra sjukdom kämpar på och lever normala liv i ett fördomsfullt samhälle.

Har precis avslutat dokumentärfilmen Hur kunde hon leva som att det inte fanns, men tyvärr Lille-mor så tillhör du i mina ögon inte dom som förtjänar heder.

En vinklad förlåt-mig-film som visserligen berör mig, fast på ett sätt som jag inte kan ta till mig.

Det var Du som fick HIV
Det var Du som valde att inte berätta (under nio års tid)
Det var Du som utsatte din dåvarande man för livsfara
Det var Du som riskerade dina barns liv (genom att bli gravid HIV+)

Frågan jag ställer mig är: Varför?

Svaret som filmen gav är att Du var rädd att bli utfryst och ensam. Att Du var rädd för att uttala din sjukdom.

Svaret jag ger är att Du är en egoist.

Du fick ett fängelsestraff på 2.5 år för försök till grov misshandel. Vad hade hänt om din man och dina barn hade fått smittan? Dessutom med din vetskap om att det kunde mycket väl kunde blivit så. Då hade inget straff i världen kunnat kunnat rädda dom. Idag är du fråntagen vårdnaden om dina barn, givetvis med viss umgängesrätt. Jag anser att du idag ska vara oerhört tacksam för det du har.

För att återkoppla till filmen var det en tanke som slog mig. Föräldrarna visste hela tiden om att dottern var HIV positiv. Borde inte det gå under £Skyddande av brottsling alt. £Medhjälp till försök av grov misshandel?

Jag är väl medveten om att jag dömer hårt i ovanstående text, men jag står för varje ord.